Annons:
Etikettbeteende
Läst 2715 ggr
SaffranRussin
2020-01-12 18:25

Mellanpudel som morrar ofta

Jag har ett problem med min hund… Innan jag berättar skulle jag vilja säga att vi ska kolla upp hälsan hos veterinär och även göra en beteendeutredning. Jag vill veta vad andra som har erfarenhet av pudel tycker och har för erfarenhet av detta beteende.

Familjen har en pudel, som vi haft sedan han var 8 veckor. Han är nu snart 3 år gammal. Vi köpte honom av en uppfödare som bor väldigt långt bort, så vi hälsade endast på honom en gång innan vi fick honom. Han var då den lugnaste i kullen. När jag tittar på bilder av honom som andra har tagit under hans första veckor så är han  alltid den som sitter under en stol eller under bordet. 

När vi fick honom var han ljuvlig. Så himla glad och mysig, viftade på svansen så fort man tittade på honom i princip. Vi har två yngre barn varav han inte fungerade särskilt bra med det ena från start. Han har alltid morrat på just det barnet. Han kan gå fram till barnet, vifta på svansen, visa med kroppen att han vill ha kel men när barnet interagerar med hunden så morrar han. 

Som valp hatade han hårvård och nagelklipp och det gör han idag också. Han blir ilsken så fort man nämner "klippa klorna" och morrar redan i det stadiet. Kloklipp tar lång tid och vi gör det alltid med massa godis och beröm men det blir inte bättre. Vi har börjat ta honom till frisör för pälsvård och det fungerar ganska bra. Hon kan inte göra allt med honom och han morrar även där, men det fungerar tillräckligt bra för att han ska vara välvårdad och fräsch.

Det som skapar mest problem just nu är hans morrande. Och det eskalerar… En situation kan vara att han vaknar på morgonen, kommer superglad och väcker oss, slickar oss i ansiktet, viftar på svansen, visar med hela kroppen att han är jätteglad. Sekunden senare kan han plötsligt byta kroppsspråk och bli avvaktande, morra och dra sig undan.

Eller en annan situation - en bekant kommer hem till oss, som han känner väl och tycker mycket om. Han hälsar på henne, hoppar glatt, skuttar runt, viftar på svansen, ställer sig upp mot hennes ben. Samtidigt börjar han med samma kroppsspråk morra. Han viftar alltså fortfarande på svansen, söker kontakt, men morrar samtidigt. 

Ytterligare en situation - han ligger t.ex. i sängen, dör han inte får ligga. Jag får syn på honom, våra blickar möts. Jag säger bestämt men lugnt "Gå ner", han reser sig upp med krökt rygg och börjar sakta gå ner och morrar samtidigt helt galet mycket, som en sur gubbe som mumlar under mustaschen. 

Eller när han ligger i soffan, får syn på mig och viftar på svansen. Jag säger något vänligt till honom och sätter mig bredvid honom, börjar klappa. Han morrar och visar tänder. Jag slutar. Han kryper fram mot mig och lägger sig mot mina ben, buffar med nosen. Jag börjar klappa, han börjar morra… 

Vad tror ni detta kan bero på? Någon som varit med om samma???

Annons:
Chinesecrestedlover
2020-01-12 20:45
#1

Hej! 

Nu har jag inte en pudel och har aldrig haft heller…men jag tycker mig känna igen en hel del av de beteenden du beskriver så svarar ändå. 

Din hund låter som att han är väldigt osäker. Försök jobba med att bygga upp hans självförtroende (finns massor med tips på vad man kan göra för det om du googlar) och försök analysera de tillfällen han morrar i, vad är det som gör att han morrar just då, har du råkat "hota" honom, är det någon resurs han försvarar osv. Att en hund morrar är ingenting dåligt; det är dock väldigt viktigt att respektera en morrande hund och backa när den varnar. Om man inte respekterar en hund som morrar så kommer den tillslut känna sig tvingad att ta sina varningar ett steg längre och tillslut biter den. Om du inte respekterar hans morrande så kan han tillslut alltså strunta i att morra (varna) och bita direkt, eftersom han upplever det som att du ändå inte lyssnar. 

Jag hade tidigare (han avlivades 2016 p.g.a. sjukdom) en hund som var extremt osäker och hans beteende påminde väldigt mycket om det du skriver om. Han var unik gällande hur extremt osäker han var och med alla andra problem han hade, skulle bli förvånad om din hund ens kommer i närheten (min hund var komplett galen, haha) men jag tänker att du ändå kanske kan lära dig något av hans historia och hitta något du kan ha nytta av. 

Han hade diverse olika psykiska och fysiska besvär och jag gissar även att han hade så kallat "rage syndrom" (han kunde flyga på och bitas utan anledning och gick nästan alltid mot ansiktet osv.). 

Bortsett från detta så var han alltså väldigt osäker och det var till en nivå som gjorde det svårt för honom att klara av en vardag (en väldigt lugn vardag)…så han fick tillslut utskrivet antidepressiva tabletter (för människor normalt sett och i hög dos) för att dämpa stressen/ångesten. Dessa fick han sedan varje dag under flera år innan jag tillslut kunde trappa ner de och sen sluta helt. 

Detta gjorde att jag fick en "ny" hund, han lyssnade plötsligt på promenaderna utan att stressa upp sig till tusen och han visade mindre symptom på sina aggressionsproblem (han morrade ju inte bara dock som sagt, här var det inte bara varningar utan han bet och gärna då i ansiktet…så inte som din hund).  Innan tabletterna försökte han bita mig kanske tio gånger/dag eller så och var extremt svår att hantera (trots att han var en liten hund på ca 5,5 kilo). 

Senare kastrerade jag honom och det gjorde att han blev betydligt lugnare, mindre stressad och lättare att hantera (testosteron är dessutom en bidragande orsak till rage = han blev mindre benägen att bitas). Kastreringen ledde tillslut till att jag också kunde sluta med tabletterna (möjligen berodde det också på att han blev lugnare ju äldre han blev men kastreringen hjälpte väldigt mycket i alla fall).

Ofta sägs det att man absolut inte ska kastrera en hund som är osäker, men enligt min erfarenhet (av den förra hunden men även av min ena nuvarande "normalosäkra" hund dvs. inte på samma nivå av osäkerhet) så kan det vara bland det bästa man kan göra också. Självklart kan det slå fel (alla hundar är ju individer och allas osäkerhet har inte samma anledning osv.) så är man osäker på hur ens hund kommer reagera på en kastration, så kan jag varmt rekommendera att chip-kastrera innan man eventuellt gör det kirurgiskt. Ingen av mina hundar har blivit värre i sin osäkerhet av att kastreras. Det har enbart varit positivt. 

Osäkerhet mot barn är inget ovanligt. Barn har "konstiga" och oberäkneliga rörelser som en osäker hund lätt kan uppfatta som läskigt. Mina hundar (de som ej varit ok runt barn) har sluppit träffa barn och har alltid stängts in i ett annat rum i lugn och ro när barn är på besök. Det blir ju dock knepigare när det handlar om barn och hund som tillhör samma familj. Är det någonting som det ena barnet (det som hunden reagerar på) gör som det andra inte gör? En rörelse, "tränger sig på" hunden eller dylikt och som du kan försöka lära barnet att sluta med? Hur interagerar det barnet med hunden = vad är det som gör att hunden morrar i dessa situationer (men inte med det andra barnet)?  Är barnen i liknande ålder eller är barnet som hunden är obekväm med yngre/äldre (och därmed kanske rör sig på ett annat sätt än det  andra barnet)? Min extremt osäkra hund hade inga problem med nyfödda barn = barn som höll sig stilla. Han kunde t.o.m. gå fram självmant och slicka på de, samt skydda de mot vad han upplevde som något som kunde vara farligt. Med de barn som börjat krypa/gå osv. var det dock en helt annan grej och då kunde jag inte lita på honom längre utan han fick hållas i från de barnen. Han kunde dock umgås med några äldre och djurvana barn (som lät honom komma fram i sin egen takt osv.) utan problem. 

När ni vaknar/den bekanta kommer - hur reagerar ni när han kommer till er, vad gör den bekanta? Alltså försök fundera kring vilka eventuella små "signaler" ni kanske omedvetet (eller medvetet…men inte menat som han tolkar det) som kan göra att han tar det som ett hot/något som gör att han tycker att han behöver få er att backa undan? 

När du säger "våra blickar möts" (när du pratar om att han lägger sig där han inte får vara)..kan det vara så att han upplever det som att du "stirrar" på honom? Att "stirra" är ett hot i hundvärlden och han kanske tolkar det som det och varnar då i sin tur dig att du ska hålla dig undan. 

När han ligger i soffan och du klappar…ibland kanske hunden vill vara nära dig men inte att du ska röra honom, detta gör mina hundar ofta när de vill vara ifred. Även hunden som inte är osäker säger ifrån, om man klappar då hon inte har lust utan bara vill sova. 

Sen vill jag bara säga: Att hunden viftar på svansen behöver inte betyda att den är glad. Detta är väldigt förenklat och hundars språk är betydligt mer komplicerat och nyanserat än så. Man måste se till helheten, vad gör hunden med öronen, minspelet, pälsen (raggen), hur viftar den på svansen osv. för att kunna tolka vad den menar. En hund som viftar på svansen kan vara glad men den kan också vara arg, rädd, osäker eller vad som…det är hela hunden som betyder nåt, inte bara en del. 

Mvh/Chinesecrestedlover

Amandla
2020-01-12 22:19
#2

#2 Vilket jättebra inlägg!🌺 Jag tänkte skriva något liknande men inte alls lika omfattande. Har också haft en osäker hund även om han aldrig morrade och han bråkade aldrig någonsin vid hantering oavsett om det var kloklippning eller veterinärbesök men hade svårt för folk i allmänhet, han ville helst bara ha familjen i närheten men inga andra. Sen klippte jag under några år en liten pudelherre som påminner mycket om TS hund, han var rejält osäker, morrade och bet inte bara mig (jag fick ha munkorg på honom varje gång och då lugnade han sig märkbart), utan även sina ägare. Han hade ont i ryggen visade det sig, plus att han kom till mig för sällan så han var ordentligt tovig. Tovor kan också göra ont.


Sajtvärd på Healing och Pudel, medis på Tarot och Övernaturligt
S.L
2020-03-30 19:42
#3

Vad gör ni annars med hunden? Kurser lydnad spår/sök ?

Cert
2020-04-22 18:35
#4

Hur gick det?

A
2020-12-28 00:07
#5

#0: Hej,

Nu vet jag att det är en stund sen, och jag tycker att svaret från Chinesecrestedlover och Amandla är jättebra. Något som jag tänkte på och som ingen sagt något om, är möjligheten att det inte är fråga om ett aggressivt morr dey handlar om, oavsett om det är ett osäkert morr eller att han försöker vara den som bestämmer i familjen. Jag kan inte egentligen inget om just pudlar, men somliga hundar har en massa olika ljud för sig, utan att det för den delen är fråga om aggressivitet.

Sen har jag egen erfarenhet av att en till synes lågrankad hanne plötsligt visar sig vara det rakt omvända när han flyttat hemifrån.

Jag var på 80-talet fodervärd till en charmerande ung doberman-slyngel. Han var hackkyckling hemma hos mor och far på kenneln påstods det, men min ägare gillade korsningen han kom från, så vi hämtade honom när han var fyra månader, give or take. När vi kom tillbaka hem efter 80 mils körning, så åkte vi först hem till ägaren för att äta middag innan jag skulle ta med jycken hem till mig. När vi stigit ur bilen och kommit in för att äta middag och presentera den nya tillbakadragna lilla valpen för resten av familjen, så klev han rakt in till familjens hundaggressiva fullvuxna dobbehanne och muckade gräl. Gissa om vi blev förvånade. Det visade sig att "min" lilla mjuka valp, var rackarns ranghög och dessutom också lätt hundaggressiv. Kennelägaren var inte mindre mindre förvånad heller. Ingen av oss såg något av de dragen dagen när vi hämtade honom. Han blev lite av en handfull eftersom han var så ranghög, men efter ett och ett halvt års gediget arbete, så gick han att ha i möblerade rum (Fråga mig om incidenten med baksätet i bilen på egen risk) och flyttade hem till ägaren för mer specifik utbildning.

Så även om det kan verka som om en hund är osäker och därför morrar, så kan det också vara så att han tror att han är bäst lämpad att styra flocken och det är det morret handlar om.

Oavsett, så hoppas jag att ditt problem har fått sin lösning nu, nästan ett år senare.

Vänliga Hälsningar
Ann-Charlotte

  • Redigerat 2020-12-28 00:48 av ann.lidslot@gmail.com
Upp till toppen
Annons: