Jagr uppväxt med hundar och det är även min sambo. Så det blev ganska självklart för båda oss att skaffa hund då vi båda älskar hundar. :)

Nix, fick konstaterat pälsdjursallergi mot alla pälsdjur och även fåglar när jag var kring 7-8 år. Jag var tokig i allt vad djur hette och "adopterade" allt från grannarnas katter till flugor och humlor, men när läkaren sa att de enda djur jag fick ha var sköldpaddor och ormar så var det inte kul.

Inte förrän jag blev vuxnen, närmre 40, så bestämde jag mig för att strunta i vad doktorn sa och skaffa hund ändå. Så jag var runt hos några pudeluppfödare och sniffade pudlar och konstaterade att det gick över förväntan och så blev det äntligen en vovve för mig. 🙂 🐶 ❤️

Tyvärr var min mamma sån impulsköpare bland djur, valpar är söta och men inte vuxna så här var de många hundar :( 
Schäfer, Sankt bernhard, Border Collie, Labrador, Golden Retriever, även blandraser av olika sorter.
 Dock så vägrade pappa låta henne "byta ut" hans schäfer så han var med mig hela livet tills han vart gammal och dassig (hunden alltså itne pappa), så mest honom jag går på.
Vackrare, snällare och goare hund har jag inte träffat sen den grabben.

Ja, vi hade en tax som vi köpte när jag var 10 år. Han levde i16 år och var aldrig sjuk. Han dog när jag var bortrest.

Är uppvuxen med hundar (och en mängd andra djur) och jag kommer ihåg att jag redan som ung bestämde mig för att köpa en EGEN hund när jag flyttade hemifrån. Och - så blev det! Är oerhört tacksam för att jag haft hundar (hästar, katter, höns, grisar osv) i mitt liv. Tror att det bästa man kan ge sina barn är möjligheter till nära relationer med hundar eller andra djur. Hundar är verkligen helt fantastiska kamrater!:-)

Håller med dig att det är det bästa man kan ge sina barn. Mina barn är uppväxta med hundar, katter, kanin, undulater, nymfparakiter, fiskar, får + lamm och höns och tuppar.

Tokig mamma! ;-)

Av tre barn så har än så länge bara en hund (corgi Pembroke) och ridit i hela sitt liv nästan.

En av de andra barnen är gift med en veterinär, utbildad i Kina. Men pluggar nu för att få sin svenska legitimation. Hon jobbar på bondgård och där brukar maken (min son) vara bland kalvar och kor. Och de pratar till och från om hund men pluggar och jobbar för mycket.

Den tredje pratar om att skaffa hund. Nu är han inne på en "pug" dvs. mops. Mamma kan ju vara hundvakt heter det…

#6 då är vi två tokiga mammor! ;-) när jag växte upp släpade jag hem det mesta i djurväg jag hade snokar, en tam kråka, en katt (som jag ljög om att jag hittat halvdränkt i ett dike), hamstrar, undulater, kaniner o.s.v. De enda djur som jag var tvungen att lämna tillbaka var en vit mus - den tyckte min kära mor verkligen inte om - fattar ingenting?! Och sen, när de egna barnen kom kunde jag ju inte neka dem det som jag en gång fått haha. Låter för övrigt väldigt bra med en veterinär i familjen - det saknar jag;-)

Någon hund fick jag aldrig och katten som vi barn fick av en granne  försvann pappa med. Han sa att han hade dränkt den. :-(

Om det är sant vet jag inte men det förvånar nog mig inte för det gjorde han i så fall i fyllan och villan…

Vi hade i alla fall marsvin. Jag hade en och lillebror fick en och undulater. Och så köpte jag ett litet akvarium.

Men det som stod högst upp på listan fick jag som sagt var inte…

#8 Men, den som väntar på något gott … Visst är det tur att man blir vuxen en vacker dag?! Och då - då bestämmer vi själva! :-)

Nej inga hundar när jag växte upp - min pappa var nämligen en renodlad kattmänniska! 🙂
Jag köpte min första hund när jag flyttade hemifrån och det blev en schäfer.
Tyvärr får jag väl erkänna att jag inte hade tänkt igenom vilken ras det skulle bli ordentligt mer än att jag tyckte det var den vackraste hunden jag visste.
Nu var denna hane en stabil och mycket snäll kille men i mina oerfarna händer kanske något …hrmm… ouppfostrad! ☺️
Allt gick dock bra och jag lärde mig mer och mer och det var nog snarare hundens förtjänst att mina misstag inte blev till katastrof.
Näst-kommande hundar blev två schäfrar till och sedan kom en gul labrador och nu sist en PUDEL! Lite kontrast till de andra hundarna kanske men ni kan TRO det är skönt med en icke fällande hund! 🙂

Jag tror jag var 6 år när Bamse drulla in i vårat hem, mamma fick en svart mellanpudel på 6 mån. Han var tydligen från någon "fin" uppfödare men vet inte vad han hade som kennelnamn. Otroligt löjlig var han när han kom han kunde verkligen inte gå i skogen, då han hade vart statshund och fixa inte få pinnar i pälsen eller att det fanns myror. Min mamma och pappa var mycket i skogen då dom bla tog hand om ved, men även att dom älskade vara i skogen. Jag har så många härliga minnen av kära Bamse.

Han var mammig så in i havet älskade att åka bil, gick gärna på egna promenader eftersom han ansåg inte mamma höll hans tider. Han gick till BP-macken för dit gick mamma dagligen för köpa cigg och tidning men missa hon hans tid så traska han dit själv o vände sen hem. 

Han följde med oss till stan för att han ville åka lite bil, vi skulle bara köpa ett par skor till mig så det var en snabbis i stan. Bamse smart som han är anser att 5 minuter är ju max en pudel ska behöva vänta, så han ställer sig på ratten med framtassarna och tutar. Folk ställer sig runt bilen o knackar på rutan men inte tusan slutar han tuta för det nepp är inte matte tillbaka så slutar han inte. Jag hade köpt skorna på 10-15 minuter och när vi kliver ut så visst fasen hör man en biltuta från takets parkering upp kommer vi o ser då folk runt våran bil. Väl framme så slutar Bamse tuta o väntar på att vi ska öppna för kliva in i bilen. 

Vad gjorde han mer?! Massor :) Han skulle hälsa på alla som kom hem och mamma var tvungen o säga hej innan dom fick springa uppför våran trapp. Mina syror var 1-4 år äldre och dom hade pojkvänner som vart bitna i hälsenorna för att dom bara kuta upp utan att säga hej till varken Bamse eller mamma. Så där lärde dom sig lite uppfostran av Bamse :) 

Detta är bara fjuttigheter jag tog upp, han hade upptåg och var en härlig pudel. 

Jag träna annars lite med Bamse olika tricks, och gick på promenader samt cykla med honom. Han hitta alltid hem om vi gick i skogen och jag gick lite vilse ❤️

Jag red mycket hos en privatperson som genom åren tog hand om hundar i nöd. Så även där fick jag en uppsjö av olika raser som jag tog hand om på helgerna, jag hade vid 12 års ålder ganska mycket ansvar. När jag var 13 år var jag sommarlovet på en Ö som heter Esterön dit åkte vi med alla gårdens djur. I samma veva fick hon en schäfer som var bedrövligt skygg o mager, han hade vart instängd i en källare med syskon och dåligt med mat och vatten. Hur som helst denna schäfer tydde sig till mig och vart en riktigt fin schäfer, tyvärr så kunde jag inte ta hem honom då det fanns allergi i familjen. Jag kämpa länge med honom träna och försökte ensamträna honom men han hoppa ut genom fönster så fort han ansåg att han behövde leta efter mig. Det tärde på hjärtat att varje helg man kom så vart han så glad o varje gång man åkte så vissna han, han flyttade sen till en tjej och dom hade mycket bra kontakt han älska henne verkligen. Det var så skönt :)

Annars har jag vart med om N-fonland som ler och anser att jag kunde bära henne på min rygg trots att hon var längre än mig o gissar på att hon vägde snarlikt som mig. En pointer som log och var en knähund, en york som tyvärr vart ihjältrampad av en häst (jag var inte med och jag anser inte man har hundar i stallet när man tar in/ut hästar) flera schäfrar, en sant bernadshund som jag ansåg var den otrevligaste hunden bland andra djur. Han hade mycket jakt i sig och ägaren var lat. (annan ägare till den hunden) Så minnen har jag av massor med olika raser och härliga minnen finns. Jag älskade verkligen nuffen som var bland dom snällaste hundarna jag någonsin träffat hon var så kärvänlig mot alla djur och hennes leende när man kom var så mysig hela hon gunga ❤️

Det vart långt men det är lite få minnen jag bär av hundar :)

Är uppväxt på gård med bl.a grisuppfödning, getter, höns, ankor, hästar, katter och diverse andra husdjur. Men först hunden skaffade familjen när jag var ca 9 år. 

Både jag och mina syskon tjatade om att vi ville ha en hund men föräldrarna tyckte, vilket jag kan förstå nu så här i efterhand, att vi hade tillräckligt med djur att sköta. Men när jag var runt 9 år så blev min bror attackerad av en kompis familjs hund, rätt illa med bl.a bett i ansiktet (hunden blev direkt ivägkörd för avlivning) vilket gjorde att våra föräldrar kände sig angelägna om att skaffa en hund. Lite som rehabilitering så att han inte skulle bli rädd för hundar.

En bekant till mina föräldrar hade en syster som jobbade som veterinär som hörde om en hund som behövdes omplaceras. En hund som bodde i en familj där föräldrarna skulle skiljas och ingen ville ha hunden. Det slutade iaf med att vi packade in oss i bilen och åkte dit. En lång historia kort så fick hunden följa med oss hem! En underbar svart Newfoundland hane på 3 år. Världens snällaste bamsebjörn.

Tur var det också att vi tog honom, inte bara för hotet om avlivning utan för att han varit misskött hela sitt liv fram tills dess. Han satt fastkedjad i ett träd med en ca 3 m lång kedja 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Inget vindskydd eller hundhus. Familjen klippte honom en gång om året med fårsax (det var deras syn på pälsskötsel!). Så jag kan säga att familjen åkte bilturen på ca 1,5 timme hem med fullt nervevade fönster, sen blev det att direkt stoppa hunden i duschen (rann svart vatten länge) och sedan satt min mamma i flera timmar och handklippte bort alla tovor och redde ut pälsen. Men trots denna bakgrund så var han världens bästa och mest underbara lufs! En riktig barnvakt/barnskötare.

Familjens andra hund var min dvärgpudel som jag fick när jag var nästan 12 år gammal.

Nej det hade vi inte. Vi hade bara hamstrar och marsvin etc. Luna köpte jag som min första hund när jag var 21

#12 Men jisses och så blir jag arg på idioter som skaffar sig djur och inte sköter dem. Men vilken tur att ni tog hand om den "lilla" och att han fick det bra resten av livet!

Vi hade en schäfer när jag var riktigt liten, tyvärr fick han Höftledsfel och togs bort. Sen hade vi en tax, men han var värsta rymmaren och lyckades bli påkörd flera gånger och fick till slut en hjärnskada. Jag har i många år inte ens ifrågasatt varför han "fick åka tillbaka till sin mamma", utan det var först häromåret som jag förstod vad som hände 🤦‍♂️

Min morföräldrar hade en tax under samma period, men honom hade jag ingen direkt relation med. Han var gammal och lite sur när jag blev mer intresserad. Däremot hade vi i familjen undulater, hamstrar, marsvin och kaniner. En period hade min bror råttor, de tittade jag helst inte på alls…

För mig var det egentligen bara hästar som gällde, jag köpte min ponny när jag var 16 och hade honom kvar i 13 år. Jag hade katter också, men den sista fick stanna kvar i huset på landet hos nya ägarna när jag flyttade in till stan.

För tio år sen så kände jag att mina söner och jag behövde ett husdjur, först tänkte jag på katt, men insåg att jag inte längtade efter kattlådan och hår överallt 😛En kompis hade en liten dvärgpudel som jag gillade, hon var så glad och lekfull. Då tänkte jag att en pudel kanske skulle passa? Jag läste på och så började jag ringa uppfödare. Det resulterade i Emil, min första stora hundkärlek men han blev tyvärr bara fem år gammal.

#14
Tackar. Ja, hela familjen var ganska förfärad över deras syn på att ta hand om en hund! Men han fick det som sagt mycket bättre och levde ett långt och lyckligt liv. När han var ca 11 år gammal (vilket är gammalt för en Nuffe) så åkte vi till veterinären och lät han somna in då han fick problem med att kontrollera bakbenen, de kunde vika sig osv.

Men som sagt en helt underbar hund att växa upp med.