Hälsa och sjukdomar

Diagnosen är: Ärftligt höftledsfel

2012-01-19 15:01 #0 av: Amandla

Liten, kritvit, sträv och självsäker. Han är en VIP – och han vet det. Den struttiga gången, karska huvudhållningen med morskt spetsade öron och svansen som står som en darrande antenn ur rumpan. Klädd i tartanrutigt halsband.

Artikeln hämtad från http://www.hundsport.se

Den fina westiehanen har avslutat sin karriär i England efter många, många valpkullar. Han skall göra ett ”genetiskt hat trick”, tre avelskarriärer på en livstid. Nu är han här i Sverige för karriär nummer två, ett år av intensiv avel och sedan skall han vidare till Norge i samma ärende. James lägger huvudet på sned och riktar en frågande blick ur svarta ögon mot mannen.

Mannen är klädd i SKKs psykosgröna ytterplagg. Han klamrar sig fast i andra änden av det rutiga kopplet. Han tror inte sina öron och ögon. Han har just fått ett besked och drabbats av mental härdsmälta. Jackans färg speglar sig i det kalkbleka ansiktet som får en färgton man förknippar med sjösjuka. Han ser veterinär Lars som genom ett dimmigt rör och Lars röst låter som om han talade i en plåttunnel. Det kan inte vara sant att Tapping Feet Baby Elephant Walk har Perthes sjukdom, ett ärftligt höftledsfel.

Hälta

Hälta graderas enligt olika system. Ofta används en gradering från noll till fyra, ibland fem. Siffran noll betyder att hunden är ohalt och siffran fyra/fem att den inte alls stöder på benet. För den ovana är det svårt att upptäcka en lindrig eller dubbelsidig hälta hos en kortbent terrier. En första- och kanske även en andragradshälta kan behöva avslöjas av det tränade ögat, blicken som bara en fackman har.

Diagnos

Diagnostik består ganska sällan av att man bara kastar sin snabba kliniska blick på fallet och – häpp – genast uttalar sig tvärsäkert om diagnos, behandling och prognos. Oftare krävs det först en intervju med ägaren om när, var och hur det hela började och därefter en handgriplig undersökning. Sen gör man en mental lista över de olika krämpor som kan ge de observerade symtomen, så kallade differentialdiagnoser. Och slutligen betar man sig igenom listan med hjälp av olika metoder, rad för rad, för att antingen bevisa eller avskriva de olika alternativen.

Undersökning

Hunden står på ett bord med baken mot undersökaren. Man greppar vardera benet högt upp på låret, sätter sina tummar på hundens sittbensknölar och lyfter upp bakbenen samtidigt som man sträcker dem bakåt. Rörligheten skall vara densamma på båda benen, det skall inte göra ont när man sträcker dem och benen skall vara lika långa. Benens lika längd avgör man bäst genom att kontrollera att de små, mittersta trampdynorna på båda tassarna sitter precis bredvid varandra.

Ytterlägen

Om bensträckningen utlöser spänning eller smärta och/eller ena benet är kortare gör man en mer noggrann bedömning av höftlederna: sträcker benet bakåt och framåt, lyfter det rakt ut och pressar det inåt. Sist och slutligen gör men en roterande rörelse som belastar höftens kulled i alla riktningar. Vid Perthes sjukdom får man en kraftig smärtreaktion i alla ytterlägen och särskilt vid rotationen.

Ett bens muskelstyrka beror av hur mycket det belastas. Har hunden ett smalt och ett kraftigt ben är det alltid något fel. Den har avlastat ena benet i smyg. Ett sjukt ben har få och tunna muskler medan det friska blir litet övertränat så att det får mer muskelmassa.

Ras, ålder och kön

Perthes sjukdom är numera den gängse benämningen på hundens variant av ett ärftligt höftfel som först döptes efter de tre läkare som beskrev sjukdomen hos barn. Den fick namnet Calvé-Legg-Perthes sjukdom. Felet drabbar framför allt de små terrierraserna, men det finns även hos många andra dvärghundar såsom små pudlar, små griffoner och pomeranian. De flesta får tidiga symtom i form av hälta i samband med könsmognaden, tikar lika ofta som hanhundar. Ena eller båda bakbenen kan drabbas. Fler enkelsidiga än dubbelsidiga fall upptäcks, men det kan finnas fler av den senare typen än vi tror. Smärta från båda bakbenen uppfattas inte alltid som hälta utan kan tolkas som ett struttigt rörelsemönster med korta steg och stela ben.

Höftleden

Intressant nog har en svensk veterinär; Gunnela Ljunggren, visat att många andra ben i kroppen också förändras vid Perthes sjukdom utan att det utlöser yttre symtom. Höften däremot förändras kraftigt. Ledkulans blodförsörjning försämras så illa att den förtvinar. Slutlig diagnos ställs med hjälp av en enkel röntgenundersökning av höftlederna. Jämfört med bilden av den normala äppelformiga ledkulan ser leden vid Perthes sjukdom ut som en aväten äppelskrutt.

Självläkning

De lindriga fallen, ungefär hälften, kan läka ut med en kombination av vila, massage och sjukgymnastik. Som hundägare bör man ta hjälp av en kunnig rehabperson. Be din veterinär om råd och rekommendation. Du skall passa dig för allmänna förståsigpåare och i stället vända dig till en certifierad fysioterapeut för smådjur. Hon eller han ger dig ett program som du och hunden själva kan öva på hemma och följer sen upp era framsteg med ett par kontroller under behandlingens gång.

Operation

De svårare fallen och de som inte förbättras av rehabåtgärder bör opereras. Man sågar helt sonika bort hela ledkulan och rundar av lårbenshalsen så att den får en slät yta. Efter hand utvecklas en så kallad pseudoartros (falsk led) som ersätter den skadade. Alla opererade hundar får inte ett perfekt rörelsemönster efter operation, men de flesta blir smärtfria. Höftledsbyte kommer inte i fråga för småhundar.

Både hos utläkta fall och opererade kan det uppstå artros, degenerativ ledsjukdom, vid högre ålder.

Avel

Perthes sjukdom är ärftlig. Beräkningar baserade på fall i westierasen i Sverige på 1970- och 80-talet visade god överensstämmelse, statistisk signifikans, med en enkel autosomal recessiv arvsgång. Det finns även gamla parningsförsök med liknande tendens från andra raser, manchester terrier och toypudel. Men ännu återstår det att identifiera de modifierande faktorer som gör att vissa hundar med genetisk belastning inte alltid visar symtom. Man behöver också förklara varför en del fall är lindriga och enkelsidiga medan andra är grava och dubbelsidiga.

Avel på hundar med Perthes sjukdom är förbjuden enligt SKKs grundregler och det bör även gälla föräldrar till hund med Perthes sjukdom. Risken att vara nedärvare är kraftigt ökad hos syskon och andra nära släktingar.

Det är denna vetskap som gör att Jimmys svenska husse blir omväxlande vit och blå och grön i ansiktet när han får ”domen” över den inhyrda avelshunden. Varför lät han inte en veterinär undersöka Jim så fort han kom till Sverige? Han tänker på de hundratals valpar som finns spridda i många länder, alla de tikar han redan parat i Sverige, alla hundägare som han skall förklara för. Inte i sin vildaste fantasi har han kunnat föreställa sig att det kunde vara något fel på Jimmy. Hans engelska uppfödare, mrs Blatcher, skulle i så fall ha upptäckt det. Självklart! Väl? Samma kväll lyfter han luren till mrs B.

–Oh, James. No, nothing to worry about, really. Just a little lame when he was a pup, dear. Most of them get well, heal without further signs, you know…

 

Sajtvärd på Healing och Pudel, medis på Tarot och Övernaturligt

Anmäl
2012-01-19 18:27 #1 av: Wisby9211

Bra artikel!

Anmäl
2012-01-19 20:25 #2 av: Forest

Gösses det där va inte lite höftfel. Förvånad. Hoppas att det blir mer o mer krav på avelsdjuren så det märks tidigare detta fel, som det ståg i artikeln så var det allså en avelshane som hade först vart i USA sen här o skulle vidare för sin avelskariär phu kan man tänka sig alla valpar sen med :C  Bra att du visa detta för oss Glad 

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2012-01-19 20:44 #3 av: Amandla

Jo det är mycket att tänka på, inte bara om man ska ha en sällskapshund utan än mer om man vill ta valpar. Det är inte bara att avla för att hundarna är söta... man måste tänka på vilket ansvar det är både mot valparna och deras köpare. Alla vill ha en frisk älskling, eller hur?

Sajtvärd på Healing och Pudel, medis på Tarot och Övernaturligt

Anmäl
2012-01-19 20:46 #4 av: Forest

3 oja dessutom ska det vara avelhundar då menar jag även de som tar bara en kull ska man kolla innan man parar o jag ser helst att man gör det innan varje parning. Är det hane som är i karriär då gäller det verkligen vara någa o kolla hunden varje år för hälsokontroll. och visst är det ett ansvar man har även om det bara är 1 kull valpar man tar. Glad

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2012-01-19 22:06 #5 av: wintermynta

Väldigt bra artikel.

Anmäl
2012-01-20 12:08 #6 av: Kitten86

Väldigt bra artikel, att folk blir upplysta om detta fel!!

*Medarbetare på Sheltie Ifokus*

Anmäl